I morse i bilen på väg mot ett apotek lyssnade jag på P1. Det var ett reportage om svenska lösningar där våra politiker gång på gång i olika EU-sammanhang berättat ”In Sweden we have a system”. Systemen kunde handla om den svenska modellen på arbetsmarknaden, hur vi pensionssparar och andra kluriga lösningar som borde fungera i fler länder.
I bilen slog tanken mig: Systemet är sönder. Särskilt systemet som handlar om kvinnohälsa, därtill relaterad vård, våra inkomster och den lilla detaljen livskvalitet.
Snubbeltråd 1: Restnoteringarna
Anledningen till att jag, under det som egentligen skulle vara arbetstid, satt i bilen för ett apoteksbesök en timme bort (i vanliga fall når jag ett inom 10 minuter) var restnoteringar. Mina östrogenplåster mot klimakteriebesvär fanns igår med lågt/osäkert lagersaldo på tre skånska apotek, och var slut på alla andra. Jag körde till apoteket som låg närmast, där hämtade jag ut den sista förpackningen. Puh! Jag fick tag på en!
Innan i veckan har det stormat om det borttagna högkostnadsskyddet (från och med 1 april) för östrogensprayen Lenzetto och i paniken som uppstod blev Lenzetto restnoterat, dvs det är också slut på apoteken. Hur kan det bli så här? Jo, för att vi i klimakteriet med hormonbehandling blir oroliga över vårt mående och bunkrar upp för att må bra även efter månadsskiftet. För att känna arbetsglädje, livsglädje och kunna göra ett bra jobb liksom leva ett fullt liv. Inte bara överleva på grund av ovälkomna klimakteriesymptom som återuppstått.
Vi försöker göra som uppmaningen på en vägg vid Umeå C, som jag såg i onsdags: Lev!
Men vi drabbas bara av snubbeltrådar kring restnoteringar och indragna högkostnadsskydd och tvingas fokusera på att överleva.
Snubbeltråd 2: Löneskillnader
I Sverige har vi en löneskillnad om 10,2% mellan män och kvinnor (Medlingsinstitutet, 2025). Kvinnor tjänar i snitt 39 300kr i månaden och män 43 800kr. Det finns även en skillnad i pensioner. 2024 hade svenska kvinnliga pensionärer 23,3% lägre pensioner än de svenska männen (Europe Magazine, instagramkonto). Dock bra att känna till, kvinnor i Sverige lever i snitt 3 år längre än svenska män med 85,5 år respektive 82,5 år (SCB, 2026) och det påverkar säkerligen hur man beräknar pensionerna (min spaning).
Ett sätt att motverka oskäliga löneskillnader på arbetsmarknaden är lönekartläggningar. Lagstiftning kring dessa har funnits sedan 1994 i olika varianter. Det senaste på löneskillnadshimlen heter EUs lönetransparensdirektiv och var tänkt att införas i Sverige i juni i år, men häromveckan blev det uppskjutet till januari 2027, med motiveringen att det tar för mycket administration från företag och organisationer. Igår informerade regeringen att de inte kommer lägga fram en motion till Riksdagen om direktivet, för man vill ”omförhandla” delar av det med EU. Det vill säga, januari 2027-datumet försvann in i en oklarhet.
Det finns redan en mängd organisationer som har lönestrukturer och -rutiner på plats och där oskäliga löneskillnader redan hanteras, vilket gynnar de med lägre lön (ofta kvinnor, men inte alltid, enligt min erfarenhet). Men jag tänker på de organisationer som hade behövt eld i baken för att fixa till löneskillnader som säkerligen finns. 10,2% löneskillnader kan inte bara förklaras med olika yrkeskategorier och olika lönenivåer inom mans- respektive kvinnodominerande yrken. Jag är övertygad om att lönetransparensdirektivet hade lett till just tydlighet kring löner och på vilka grunder de sätts – vilka i sin tur lett till steg mot mindre löneskillnader och ett jämlikare samhälle.
Snubbeltrådskonsekvenser
Sumasumarum av restnoteringar, indragna lönetransparensdirektiv och löne- och pensionsskillnader mellan könen: Var finns fokuset på halva den svenska befolkningen?
Jag skulle vilja säga att in Sweden we have a system, and it’s broken. Eller till och med flera trasiga system.
Vad blir konsekvenserna av dessa system som inte längre fungerar?
- Kvinnor i klimakterieåldern med hormonbehandling behöver lägga än mer tid på att hitta tillgängliga hormonpreparat, kontakta läkare/gynekologer för att förnya recept, ägna kvällar på att söka i FASS över läkemedelstillgången, ta ledigt från jobbet och troligtvis bege sig långt för att hämta upp (ersättnings)preparaten, bli oroliga, sova sämre, eventuellt backa tillbaka till ett något preparat med sämre effekt och med det få tillbaka oönskade klimakteriesymptom. Och för somliga bli sjukskrivna eller behöva gå ner i tid på jobbet. Allt detta påverkar livsenergin. Och såklart även arbetsförmågan.
- Kvinnor får med sina i genomsnitt redan lägre löner lägga en ökad del av våra inkomster på hormonpreparat och mer blir det när högkostnadsskyddet för Lenzetto tas bort.
- Kvinnor som dessutom råkar finnas i organisationer där man inte har en lönestruktur på plats och råkar ha en lägre lön än en manlig kollega i likvärdig roll, de kvinnorna får inte heller en chans att få lönen justerad inom det närmaste.
Så här kan vi inte ha det! Det är dags att laga systemet.
Förslag på systemlagningar
- Se till att prioritera tillgången till läkemedel och se till att alla hormonbehandlingar ingår i högkostnadsskyddet. Det är inte rättvist att den som drabbas av fler klimakteriesymptom ska behöva betala med det ur egen ficka. Man rår inte på mängden eller intensiteten av sina klimakteriesymptom. Det man däremot rår över är att kunna göra ett bra jobb, vara en bra mamma, partner och vän när man har orken och energin till det. Vi behöver se till att alla har rimliga förutsättningar att göra just detta, hemma såväl som på jobbet.
- Med min HR-bakgrund är jag övertygad om att organisationer och företag har möjligheter att få ordning på lönetransparensdirektivets krav (om förutsättningarna blivit tydliga och datumen inte ständigt flyttats framåt), på samma sätt som vi innan hittat rutiner för GDPR, korttidsarbete under pandemin, nya LAS, AI-förordningen och all annan lagstiftning vi har att förhålla oss till. Vi löser det. Så sätt ner foten, bestäm förutsättningar och så kör vi på.
Och så en sista tanke, vilka andra länders system vi kan lära av?