Allt du behöver veta om
Klimakteriet på jobbet

Förvåning, skam och frustration
Mina första klimakteriesymptom dök upp när jag var 39 år och jag förstod ingenting. Först nästan två år senare trillade polletten ner – det var förklimakteriet som hade gjort entré. Då skämdes jag.
I min hr-roll hade jag nämligen träffat mängder av kvinnliga medarbetare med utmattningssyndrom, depression och stressproblematik. Nu insåg jag att deras sjukfrånvaro kanske hade handlat om klimakteriet. Jag borde vetat bättre, men det var aldrig någon som lyft klimakteriet i arbetssammanhang. Och jag saknade kunskapen.
För att inte fler ska behöva vara ovetande, skämmas, känna skam och frustration skrev jag en snabbläst handbok. I den har du grundläggande klimakteriekunskap, med ett särskilt fokus på jobbet.
Boken riktar sig till medarbetaren i klimakteriet, chefen, kollegorna, hr och fackliga representanter.




Utdrag från förordet
Ett, två, nej tre, oj fyra – till och med fem – fingrar fick jag upp i luften när jag räknade. Ju mer jag tänkte, desto fler fingrar blev det. Det handlade om antal rehabärenden jag haft i mina hr-roller som kanske inte var sjukskrivningar på grund av utmattningssyndrom, utan hade med klimakteriet att göra.
Som jag skämdes när jag insåg detta. Varken medarbetarna, cheferna, företagshälsovården eller jag hade lyft klimakteriet som en möjlig orsak till problemen. Jag tror att det uteslutande berodde på att ingen av oss hade kunskapen, men jag skäms ändå nu i efterhand.
Hr är ett brett område där det krävs kunskap om bland annat rekrytering, utveckling av ledare och team, lönesättning, MBL-förhandlingar, uppsägningar, arbetsmiljöfrågor, hr-data, organisationsutveckling, företagskultur, AI, misskötsamhet och rehabilitering. Men klimakteriekunskap hade inte dykt upp i arbetssammanhang för mig innan jag började räkna rehabfallen på fingrarna. Besynnerligt! Klimakteriet är trots allt en livsfas som hälften av jordens befolkning går igenom och som på något sätt påverkar den andra halvan. Och klimakteriet följer med till jobbet, oavsett om vi vill det eller inte. Det finns ingen avstängningsknapp under arbetstid.
Det började med panikångest
När jag var i trettioårsåldern såg jag klimakteriet som en gråhårig gammal dam med permanentat hår, ungefär som min mormor såg ut när hon var sjuttio. En totalt felaktig bild, skulle det visa sig. Det fick jag känna på redan innan jag hunnit fylla fyrtio. Då hade jag precis startat eget, det var mitt i pandemins första omtumlande år och barnen var i åldern då de behövde följas till skolan. Det var just utanför skolan den började, min första panikångestattack. Jag blev vettskrämd.
”Nu dör jag!” tänkte jag.
Pulsen hördes i öronen, det susade, jag blev yr och det kändes som att halsen snörptes till. Jag tog mig till hemmakontoret på något sätt, lade mig på soffan och var helt blickstilla. Fokuserade på att andas.
När det värsta lagt sig ringde jag vårdcentralen och fick en tid samma dag. Med bultande hjärta tog jag mig dit. Jag grät och berättade om upplevelsen för läkaren, som drog slutsatsen att jag var stressad och behövde ta det lugnt.
Men jag var väl inte stressad? Eller? Tog det mer på mig att driva eget än vad jag själv förstod?
Några månader senare kom ännu en panikångestattack. Samma visa igen: den gick över inom en halvtimme, besök på vårdcentralen och läkaren tog återigen upp stress. Men jag var fortfarande inte stressad. Jag hade koll på jobbet, sov gott, tränade och åt hyfsat nyttigt. Vad handlade detta om?
Någon tid senare kom en tredje attack, men då hade jag lärt mig att de går över och att det inte var lönt att be läkaren om hjälp att förstå vad det handlade om.
Det som också kom och gick i varierande omfattning var störtblödningar, öronsus, smärta i en stortåled, värk i handleder och fingrar, genomsvettiga uppvaknanden mitt i natten, nedstämdhet, håravfall, ilska (himmel vad jag fortfarande kan bli arg!), myror i benen om kvällarna och oro för saker jag aldrig varit orolig för tidigare. Jag fick också känna på en ny upplevelse. Jag som gillade att jobba och hålla igång mötte nu ett inre motstånd. Jag var inte mitt vanliga jag, vare sig på utsidan eller insidan.
Av en ren slump råkade jag läsa om förklimakteriet på Instagram. Vad var detta? Förklimakteriet, jag hade aldrig hört ordet. Ju mer jag läste, desto fler polletter trillade ner. När jag sedan hittade en checklista över vanliga symptom – utöver de klassiska vallningarna, svettningarna och torra slemhinnorna – förstod jag. Jag var i förklimakteriet. Insikten gav mig ro. Det fanns en förklaring till de underliga kroppsupplevelserna, trots att jag inte var en gammal dam med permanentat grått hår.
Brist på kunskap, överallt
Hur kan det vara så att jag saknade kunskap? Den kortaste förklaringen jag landat i är denna: för att många gör det.
Anledningen till denna kunskapsbrist är bland annat att det saknas tillräcklig forskning om klimakteriet. Det kan verka underligt när det är en fråga som rör hälften av jordens befolkning och det dessutom inte är något nytt påfund.
Kvinnor har setts som ”besvärliga” forskningsobjekt. Risken för att skada ett eventuellt foster och preventivmedels eventuella inverkningar har varit två anledningar till att utesluta kvinnor från forskningsstudier. Menstruationscykelns fyra faser innebär dessutom att det behövs fyra försöksgrupper plus lika många kontrollgrupper i forskningsprojekt där fertila kvinnor ingår. Då har vi inte ens räknat med de kvinnor som har passerat klimakteriet och inte längre är fertila. Av praktiska och ekonomiska skäl har det därför varit lättast att forska enbart på dem som saknar hormonella fluktuationer, alltså män. På bekostnad av flera miljarder människor.
Min kvinnliga läkare, född samma år som jag, blev närmast förundrad över att jag kände sådan hopplöshet och uppgivenhet och hade en sak att erbjuda: antidepressivt läkemedel.
– Anställd, 46+
Den här forskningsbristen skapar följdeffekter inom vården, som i stor utsträckning också saknar klimakteriekunskap. Det är inte enskilda läkares, gynekologers eller annan vårdpersonals fel. Det är ett systemfel och vårdutbildningarna behöver förbättras. Det råder dessutom inte konsensus om den kunskap som finns, särskilt inte om hormonbehandling.
Det läkarkåren verkar vara överens om är att det saknas forskning. No shit, Sherlock!
Sagt om boken
”Önskar jag haft kunskapen tidigare. Det här är en bok som verkligen behövs.”
– Zorica Bodiroza
”En massa fakta och statistik gick rakt in i min ingenjörshjärna, sedan skrattade jag rakt ut åt roliga incidenter och jag kände mig upplyft av min nya kunskap.”
– Peter Ahlberg
”Under tiden jag läste boken blev jag både ledsen och förbannad, jag kom till insikt om vad jag faktiskt kan påverka.” – Emma Nilsson
Köp boken
Format: A6, passar utmärkt i jackan och väskan
Antal sidor: 96
Läs ett smakprov från boken.
1 bok: 150 kr + frakt (44 kr)
2 böcker: 270 kr + frakt (66 kr)
Fler än 3 böcker: Kontakta mig
Betalning sker via Zettle/PayPal. Större beställningar faktureras.
Du kan såklart även köpa boken hos Adlibris, Bokus och läsa den via strömningstjänster som har e-böcker.

Vad behöver du hjälp med?
Hör av dig!
anna-karin@mikkelaochmanniskor.se
0705–25 12 92
LinkedIn
Föredrar du att skicka ett hederligt brev med snigelpost?
Mikkelä & människor AB
Att: Anna-Karin
Järabacksvägen 19
231 92 Trelleborg
