En artikel om det ”manliga klimakteriet” satte igång kommentarsfält i sociala medier idag. Om vi nu ändå ska prata om klimakteriet på jobbet så borde vi också lyfta männens mående i arbetssammanhang apropå deras ”andropaus” resonerade några. Så här resonerar jag:
Ja, allas mående är viktigt. Oavsett, kön, ålder, bakgrund, erfarenheter och allt annat som skiljer oss åt. Och även kring det som förenar oss i mänskliga upplevelser.
Jag må vara något partisk, men jag tycker att vi för en gångs skull kan få ha en sak för oss själva, vi kvinnor. Dvs männen behöver inte ta över detta område också. Men de behöver liksom vi också kunskaper om klimakteriet, anser jag. Klimakteriet är en betydligt mer intensiv och mer plötslig upplevelse än vad andropaus är (om den nu finns, det beror på tycker jag se länkar längst ner). Mäns hormonnivåer sjunker också, men inte alls i samma hastighet som kvinnors. Män blir också infertila till slut, men inte i samma tidiga ålder som kvinnor. Män funderar också över livet, vilka de vill vara och det kanske mer hänger ihop med att vara människa? Att vi som människor lärt oss av livet, att vi ser vårt eget åldrande på ett annat sätt än i unga år och att vi med stigande ålder i större utsträckning börjar fundera på vad vi vill lämna efter oss om ett halvt sekel eller så.
Så jag uppskattar när klimakteriet kan få handla om oss som föddes med ett biologiskt kvinnligt kön. Jag är så innerligt glad för att det börjar pratas mer om det, även på arbetsplatser, för kunskapen behöver spridas även där. Jag menar inte att var och en måste fläka ut sig och berätta för alla om sina symptom. Det jag menar är att ju mer vi vet om klimakteriet och hur det kan påverka arbetet desto lättare är det att hitta rätt förutsättningar för att göra ett gott jobb, även under klimakterieåldern. Det är en arbetsmiljöfråga, det går inte att sopa det under mattan. Jag tycker det är bra om man som minst kan prata om klimakteriet med chefen och/eller någon nära kollega. Att de runt omkring oss på jobbet som inte är i klimakteriet har kunskap – det underlättar för oss alla som någon gång går igenom den perioden i livet.
Det är bristen på kunskap i hela samhället som gör att frågan behöver lyftas på våra arbetsplatser. Detta är anledningen till att jag skrivit en bok om just klimakteriet på jobbet (den kommer ut i januari).
Den grundkunskap jag brukar sprida är:
- Ungefär 20% av alla kvinnor slipper symptom helt. Det är 30% som får svåra besvär och ca hälften får besvär. Det rör alltså många av oss i 40-60års åldern under ca 3-10 år av våra liv. Den femtedel som slipper får vara tacksamma för att de inte behöver dras med sömnsvårigheter, minnesproblematik, ledvärk, urinvägsinfektioner, ögonvaglar och allt vad klimakteriet så generöst erbjuder.
- Tack och lov får inte alla kvinnor med besvär samtliga symptom, utan det varierar, både i omfattning och i intensitet. Alla symptom påverkar såklart inte heller jobbet. Personligen kan jag göra mitt jobb trots håravfall, värk i en stortåled och en förändrad ämnesomsättning utan att just de symtomen påverkar min arbetsförmåga.
- MEN klimakteriebesvären kan leda ökad personalomsättning, mer sjukfrånvaro och ytterligare sjuknärvaro. Detta är onödiga kostnader för både arbetsgivare och medarbetaren i klimakteriet. Det är detta som är anledningen, enligt mig, att kunskapen behöver spridas om klimakteriet på jobbet.
Genom att lyfta frågan, på samma sätt som vi på arbetsplatser lär oss mer om mens, våld i nära relationer, alkohol, sömn, kost med mera, så handlar det om att hjälpa och stötta varandra på jobbet. Visa omtanke. Berätta vad vi behöver för att göra ett bra jobb. Bygga starka relationer. Bidra till mänskliga arbetsplatser.
Detta har arbetsgivare börjat förstå. Jag lyfter Ingka group (IKEA), Partille kommun och EON som goda exempel.
Det bästa av allt, tycker jag, är detta: om vi berättar för varandra om hur vi mår på jobbet (det kan handla om jobbiga klimakteriebesvär, men även att man ligger i skilsmässa, är orolig för barnen, har en sjuk förälder, mår psykiskt dåligt eller något helt annat – kanske till och med någon form av sämre mående för män i 50-års åldern!), då öppnar vi dörrarna för ett mer mänskligt samhälle. På jobbet såväl som utanför. Börjar en person berätta och visa upp hela sitt jag (tänker psykologisk trygghet här) så kan det inspirera en kollega som vågar göra likadant. Kan kunskap och samtal om klimakteriet bidra till det, då är jag mer än nöjd.
Låt klimakteriet få handla om kvinnorna. Låt oss fortsätta sprida klimakteriekunskapen till alla och låt oss på riktigt fråga hur vi mår, på jobbet och i livet i stort.
Snabbläst fakta:
https://www.nhs.uk/conditions/male-menopause/